Väggen? | Elin Härkönen

Jag har inte pratat så mycket om detta, för jag har känt att jag vill ”ta mig ut” på andra sidan innan jag gör det.

I kvällens avsnitt av Kompani Svan bryter jag ihop i frustration att min hjärna inte kan minnas EN mening. Inte hela världen kanske ni tänker, men anledningen till varför jag blir så känslosam är för att det river upp så mycket känslor och minnen.

Att jag för några år sedan mådde så dåligt, jag orkade inte stanna upp och känna så istället försökte jag fly ifrån allt.

Jag körde mig rakt in i den berömda väggen. Jag såg den länge komma, men tänkte att om jag gasar ännu mer så kommer jag kunna springa rakt igenom.

Det funkade inte kan jag säga.

Första gången en läkare gav mig diagnosen Utmattningssyndrom och djup depression så gick jag därifrån, rev sönder pappret med orden ”omedelbar sjukskrivning och behandling” och jobbade istället ännu hårdare för jag tänkte att jag ännu en gång skulle ”motbevisa” läkare.

Väldigt oansvarigt, men jag har reflekterat över detta och insett att jag befann mig på en väldigt mörk plats i livet och hade inte kraft eller energi att ta tag i problemet.

Alla hanterar vi motgångar olika och för mig var det mycket lättare att bara köra på.

Jag ville inte stanna upp och känna.

Jag orkade inte.

Jag behövde återigen krascha ordentligt innan jag insåg att jag gick emot allt som var jag.

När jag inte längre kom ihåg enkla saker, kom av mig när jag pratade eller bytte plats på ord i meningar, inte visste vart jag var, glömde nycklar i dörren, tog tvål på tandborsten, ringde mitt ex i panik och frågade om han hade sett min telefon (ringde från den), svimmade i hallen påväg till jobbet så blev jag rädd.

Men det som verkligen skrämde mig var att jag tappade livsgnistan. Jag kände inte igen mig själv.

Jag förstod att det gått alldeles för långt och den här personen ville jag inte vara.

Jag visste också att jag är den enda som kan göra något åt det. Men jag måste vara villig att göra det som krävs.

Jag åkte bort. Stängde av min mobil och bara sov. Sov och grät. Tillät mig att sörja pappas plötsliga bortgång, svek i kärlek och en mediastorm som tydligen tog hårdare på mig än jag kunde föreställa mig.

Jag kände mig misslyckad, att jag inte lyckats hantera allt bättre och istället kört mig själv så djupt ner i mörkret.

Men jag bytte ut anklagelserna till förståelse att det blivit som det blivit. Jag var snäll mot mig själv istället för elak. Gjorde det JAG behövde för att komma framåt. Det hjälpte inte att slå mer på sig själv, utan istället jobba för en förändring.

Jag påminde mig om det jag säger till mina kunder dagligen, det jag säger här till Er :

”Att vi bara får en kropp. En kropp som ska bära oss genom livet”. Så varför inte ta hand om den på bästa möjliga sätt?

Jag som alltid varit en tävlingsmänniska bestämde mig för att bli bäst på att ta hand om mig, min kropp (och huvud).

En lång rehabperiod för hjärnan följdes efter det. Terapi för att lära mig hantera min ”inre drivkraft”. För om jag lyssnar på den så finns det tydligen inget stopp.

Jag balanserar än. Och kommer nog få fortsätta balanser mellan min gas-och bromspedal.

Idag mår jag bra, jag känner att jag är mer balanserad än jag någonsin varit och är så stolt över arbetet jag lagt ner och resan jag gjort.

Men minnet (som ni ser i kvällens avsnitt) är inte där det en gång var. Jag är fortfarande ljudkänslig och blir snabbt trött i sociala sammanhang.

Så om jag någon gång verkar frånvarande när vi ses i minglet så är det bara min hjärna som checkat ut.

Jag önskar såklart jag bromsat tidigare, men jag tror jag behövde krascha ordentligt för att förstå. Hur allvarligt det kan bli.

För mig pågick det i flera års tid.

Så till dig som har varningssignaler, lyssna på dem direkt. Vägen tillbaka blir så mycket kortare då.

”If you listen to your body when it whispers, you don’t need to hear it scream.”

Kram och kärlek