Elin Härkönen | Allas.se

NYC MARATHON RACE RECAP

Vilken otroligt MAGISKT häftig upplevelse! Största folkfesten jag någonsin upplevt och Usa vet verkligen hur man hejar!

Gatorna var smockfulla med skrikande amerikaner som sjöng, dansade, viftade med hemmagjorda skyltar, bjöd på snacks, (shots?!), kramar och otrolig energi.

Första halvan var inte ens jobbig. Det kändes som jag flög fram och fick verkligen anstränga mig för att inte springa för snabbt. Visste att skadan i baksida lår inte skulle klara av mitt vanliga löptempo. Vilket jag accepterat innan start. Målet att springa in på 3:30 ändrade jag och min naprapat Dan därför till 4 timmar för ett par veckor sen, om jag ens skulle komma till start. Kanske inte mitt livs bästa beslut, men jag ville så så gärna göra detta och allt var ju bokat och klart.

Efter 25km tog jag min första energy gel…

En gel jag provat tidigare på träning utan problem. Men inte igår. Det resulterade i 4 toabesök på 5 km (vilket tog massa tid också pga. köerna… otroligt frustrerande) 😂

Vid 30km kom den berömda bron. Som aldrig tog slut. Då hade baksidan dessutom börjat protestera och jag funderade på om det var värt det?

Skrev till mamma som är mitt livs största supporter och bästa vän… fick massa pepp ❤️

”Klart jag tar mig i mål, jag får bara sakta ner lite”.

Vågade inte ens dricka vatten sista 12km för magen krampade av minsta lilla.

Kunde trots detta njuta av atmosfären, och bara tanken på att jag VAR DÄR gav mig gåshud över hela kroppen. Att jag tagit mig dit?! Fattar ni va coolt? Kroppen är helt otrolig och jag är så obeskrivligt stolt över den.

När jag väl sprang in i Central Park för de sista kilometerna så kom tårarna. Ett moment jag drömt om i så många år. Visualiserat. Kämpat för. Tacksamhet i överflöd och när jag sprang in i mål kändes det som att jag vunnit en av livets största vinster. Milstolpe.

Att bryta nacken, få höra att ett aktivt liv bara är att glömma och sen år senare SPRINGA ett marathon? Nej men snälla. Jag finner inte ord.

Tankens kraft är det mest kraftfulla jag vet. Det är så fascinerande vilken makt vi sitter på. Att det vi intalar oss själva dagligen påverkar så mycket mer än många tror.

Jag slutade aldrig tro på att det skulle gå. Och det räddade mig.

Kroppen mår bra idag. Bara baksidan som är ledsen och jag kommer förmodligen få fokusera på rehab ett bra tag framåt.

100% värt det dock.

Nu laddar vi om inför Hyrox i Sthlm i December. Bara för att jag KAN.

VILL. Och ÄLSKAR det.

Tack igen för Er. Det betyder så mycket att ni stöttar, hejar och supportar mig och mina tokiga påhitt! ♥️

Vill också lyfta dessa två otroliga tjejer, Antonija och Evelina som jag haft äran att coacha i flera månader inför detta. Är så imponerad över deras pannben och drivkraft. Att gå från att aldrig springa till att genomföra sitt livs första marathon. Wow tjejer. Jag är så så stolt över Er. Tack för förtroendet och tack för att jag fått uppleva den här resan med Er.

❤️❤️❤️❤️