Elin Härkönen | Allas.se

Red Bull 24 Hours 2026,

24 timmar av tacksamhet, pannben, löpning och kärlek.

7–8 februari hade jag äran att coacha mitt lag, TEAM ELIN, i Red Bull 24 Hours 2026. Ett dygn. Ett löpband per lag. Sex lag. Sex lagkaptener.

Med uppgiften att ta sig så långt som möjligt på 24 timmar.

Det här var mitt andra år som coach. Förra året stod vi högst upp i Karlatornet i Göteborg. I år? 25 meter ner under marken, i reaktorhallen på KTH i Stockholm. Samma galna koncept, helt ny miljö. Och wow… vilken upplevelse.

Jag fick välja fyra personer till laget (vilket var jättesvårt eftersom alla från förra året ville vara med igen, men jag tog de som hörde av sig till mig först och verkligen visade hur gärna de ville ha en plats), resten hade ansökt och blivit utvalda av Red Bull för att göra lagen så jämna som möjligt. Totalt sex lag som tävlade mot varandra, och jag var alltså en av lagkaptenerna som coachade mitt lag genom 24 timmar av löpning, byten, strategi, pepp och pannben.

Mitt mål med helgen var glasklart:

Att alla i laget skulle känna sig delaktiga.

Att de skulle få pusha sina gränser, utvecklas, utmanas.

Och framför allt ha roligt och få en magisk upplevelse.❤️

Jag ville absolut inte pressa någon för hårt. Jag vet hur stor skaderisken är i ett sånt här sammanhang, och jag är otroligt tacksam över att vi tog oss igenom hela dygnet skadefria.

Själv kunde jag tyvärr inte springa i år. Hur gärna jag än ville, och hur frustrerande det än var att stå bredvid löpbandet, så tillät inte min skadade hälsena det. De andra lagkaptenerna sprang en hel del, men jag fick vara coach fullt ut. Och det… var otroligt men också tuffare än jag hade trott.

Förra året sprang jag själv, och jag måste erkänna att jag föredrar det. Då får man springa igång kroppen, få endorfiner, svettas, pusha. I år stod jag vid löpbandet i 24 timmar, peppade, coachade, höll ihop laget och försökte vara energi även när min egen började ta slut.

För det här är något helt annat.

Det är som en nattklubb i 24 timmar.

Ingen aning om det är natt eller dag.

Ingen tidsuppfattning alls.

Bara en gigantisk klocka som tickar ner från 24 till 0.

Man blir lite… konstig i huvudet.

Idag känner jag mig helt dränerad, men samtidigt full av tacksamhet och kärlek. För mitt lag kämpade så otroligt fint. Sammanhållningen. Peppen. Hur de bar varandra. Hur flera överraskade sig själva och sprang fortare än de någonsin trott att de kunde. Det gör något med mig, inombords… att se glädjen i ögonen och stoltheten som växer hos personer som lyckas pusha sig förbi sina gränser. Jag älskar det och varje gång blir jag påmind hur tacksam jag är att jag valde jobbet som coach.

Världens bästa jobb.

Så tack!!❤️

Tack till Elias, Emma och Wilhelm som var med mig redan förra året i Team Elin.

Tack Mathias, Nelly, William, Amanda och Caroline.

Och ett extra stort tack till Joel och Ida som hoppade in som reserver i absolut sista stund efter två avhopp samma morgon. Coach-stressen var… påtaglig. Men det löste sig. Allt löste sig.

Tack för att jag fick vara coach till just er ❤️

Vi har ännu inte fått de officiella resultaten, men enligt min klocka landade vi runt 33,3 mil vilket är helt galet långt på 24 timmar. Och oavsett placering är jag så otroligt stolt över Team Elin.

Stort Grattis till Team Fanny som vann, galet grymma löpare ❤️

Vill också säga grattis till alla andra lag, för att genomföra en sån här utmaning är inte enkelt. Så grattis Stockholm Run Club, Team ICIW, Nordic Wellness, Team Elijaz och Team Elin.

Jag har redan fått frågan om jag kommer tillbaka nästa år. Och ja… jag hoppas verkligen det. Förmodligen med samma strategi för att ha roligt är alltid det viktigaste. Men förhoppningsvis med en läkt hälsena så att jag också kan få kämpa ihop några kilometer tillsammans med laget!

Hade du velat vara med nästa år? Kommentera❤️

Kram och kärlek