Vad hände? | Elin Härkönens blogg

Jag vet att ”värre saker har hänt”. Jag vet att det ”bara är en fot”. Jag vet att detta kommer läka, om jag bara lyssnar och gör rätt.

Men även om jag VET det, så tar det inte bort mina känslor att jag är ledsen. Att det gör ont. Att jag avskyr att känna mig begränsad. Att det är sämst tajming.

Som tränare och atlet är min kropp mitt verktyg och arbetsredskap. Fungerar den inte, då blir det problem.

Jag har lagt ner otroligt mycket tid och planering på att vara där jag är nu, inför kommande tävlingar och säsong. Och det var längesen jag kände mig såhär stark och redo. Att falla på startlinjen…. det känns.

Kroppen har varit med om mycket, och som ung elitidrottare tog jag inte alltid hand om den på bästa sätt. Man tejpade fötter och knän trots skador och ”körde på ändå”. Det fanns liksom inte ”tid” att vila.

Idag vet jag bättre, men kämpar ändå med att lyssna när kroppen viskar. Ett inlärt mönster men också en av elitidrottares största styrkor…. Tills det är den största svagheten.

Det är denna förmåga att stänga av som hjälper idrottare till toppen, men det är också det som gör att man kan pressa kroppen så mycket längre än den klarar av.

Huvudet vill mer. Och det är svårt att känna av när det räcker. Ibland blir det fel.

Att inte höra eller lyssna när kroppen viskar resulterar ofta i att man behöver höra den skrika.

Och nu kära ni, nu har min kropp skrikit. Hälsenan. 💔

Och nej det här är inget ”tyck synd om mig inlägg”, utan bara öppet och ärligt. För att jag valt att dela min resa med Er, utan filter.

Jag tror på riktigt att det här hände av en anledning. Att jag ska lära mig att lyssna. Försöka förstå att mitt huvud ofta vill mer än kroppen. Bli bättre på det helt enkelt. Att lära om är svårt, men jag tänker att nu har jag perfekt tillfälle att göra just det.

Så Era bästa tips på att ta det lugnt, uppskattas enormt just nu. Vad gör man när man inte kan träna 4 timmar om dagen?

Tro mig, det här kommer jag vända till något positivt. Men först ska jag tillåta mig att känna precis allt. Skrika, gråta, och låta frustrationen ta plats. En viktigt del i läkningsprocessen för att komma in i acceptans och fortsätta framåt.

En dag i taget, ett steg i taget.

kram och kärlek