Tillbaka i Uppsala idag för en tv-intervju med svt. De ville så gärna göra ett reportage om att jag efter 10 år lyckats hoppa upp på hästryggen igen för 2 veckor sen. För mig är det en av de största revanscherna i livet. Och det känns helt fantastiskt att jag kunnat ge detta till MIG själv. Så många år som jag kämpat, drömt och visualiserat att jag en dag springer fram och hoppar upp på hästen. Jag behövde få göra detta. För att visa mig själv att jag inte alls sviker det jag lovar. Att jag faktiskt lyckades ta mig tillbaka mot alla odds. Göra det omöjliga möjligt. I så många år har jag varit så elak mot mig själv för att JAG bröt nacken. Känt mig misslyckad. Hatat min kropp som ”svikit” mig. Min dröm togs bort ifrån mig, och jag la skulden på mig själv (även fast jag egentligen vet att det inte var mitt fel). Men nu känner jag mig klar. Jag känner mig fri. Jag höll vad jag lovade och nu kan jag äntligen vända blad. Gå vidare och leva livet lite mer. Tacksam. Men också tömd. Och nej jag hatar inte min kropp längre, jag älskar den. Jag älskar den för att den fortfarande orkar, att den fortfarande bär mig genom livet trots allt vi varit igenom. Det är fint. Med det sagt så vill jag ge en påminnelse att se det du har. Vara tacksam att du har din kropp och att den låter dig leva❤️ För det är något som ingen borde ta förgivet.