The Challenge | Elin Härkönen

Ännu en vecka av The Challenge är förbi.

Och det här kan ha varit en av de tuffaste mentalt. Jag mådde som ni vet väldigt dåligt av stämningen i huset, och var inte alla beredd på att det här var ett program med så mycket drama. Jag var där för att träna och tävla. Ni har också noterat att jag knappt syns i bild i huset, vilket är för att jag gick och la mig tidigt, var inte intresserad av paktande och allt snack bakom ryggar. Not my cup of tea. Kanske inte så konstigt att jag kände mig utanför då? Men hellre utanför och att kunna vara jag, än att försöka passa in där jag inte passar in.

I kvällens program kommer ni se mig väldigt besviken. Chockad och tårögd. Jag förstår att det är ett socialt spel, men vi hade en plan. Det var helt klart vilka som skulle ner i Duell och jag och Robin var inte ens på tapeten. Jag sa tillochmed till de andra att om de vill rösta ner mig så gör det, men säg det till mig innan så jag hinner värma upp. För jag vill verkligen inte skada mig.

(Det var superkallt på kvällarna när duellerna spelades in, eftersom det var precis vid havet där det blåste). Jag som jobbat med träning och tävling i hela mitt liv tänker alltid på säkerhet. Och att göra en så brutal tävling som i duellerna så behöver man värma upp innan för att minimera risk för skador. Det fanns inte tid för det på plats eftersom det var en tv-inspelning. Därför bad jag personerna i huset att meddela mig innan OM jag skulle ner i duell. ”Nej nej du sitter säkert idag, du behöver absolut inte värma upp”.

Därför blir jag så chockad och besviken när alla röstar ner mig och Robin. Kall, besviken och återigen fått bevisat att jag är alldeles blåögd och tror på det personer lovar mig😅

Jag gör alltid mitt bästa och det var bara att bita ihop och kötta. Det gick jättebra för mig och Robin tills Bella slänger sig åt vänster och landar med full kraft rakt på mitt högra knä. Det small till och gjorde så j*vla ont. Jag såg hur knät låg böjt åt fel håll och blev så rädd. Nu rök det.

Vi kämpade oss kvar på något sätt men jag kunde inte stödja på benet. Frustrationen var i taket då jag HATAR att vara skadad. Det kändes bara så onödigt. Ingenting är värt att vara skadad för. Inte ett TV-program. Jag fick vara iväg en timme hos läkarteamet och de ville skicka iväg mig till akuten och på röntgen. Men jag övertalade dem att få vara kvar och om det inte blev bättre kunde vi kolla upp det sen?

Att ingen av de andra i huset pratade med mig efter duellen och besöket hos läkarna gjorde mig så ledsen. Vilket ni ser i programmet.

Det kändes verkligen som att de var ”glada” att jag var skadad. Sjukt ändå. Men så kunde stämningen i huset vara.

Fortsättning följer… nästa vecka.

Tack för alla hejarop. Ni är bäst❤️

Kram och kärlek