Saknad | Elin Härkönens blogg

Go dagens, här är det bloggonsdag!

Jag skrev en text om saknad idag på min instagram. --> @breakitandyouwillmakeit Saknaden av att tävla . Och det blev så himla tydligt hur mycket jag faktiskt saknar att vara elitidrottare. En känsla jag länge försökt dämpa, då jag vet att det är slitsamt för kroppen.

För Er som inte vet så har jag tränat och tävlat i största delen av mitt liv. Jag började med gymnastik som 3 åring och har provat på de flesta sporter som existerar.

När jag var 11 började jag tröttna på gymnastiken och i samma veva fick jag höra att man kunde köra gymnastik på hästar. Ja, levande varelser . Jag gick igång på tanken eftersom jag redan då visste att jag älskar fart och adrenalin. Min syster som var hästtjej när vi växte upp hade även introducerat mig för dessa fantastiska djur. (Dock fastnade jag aldrig för livet som hästtjej). Men jag tänkte att kombinationen av gymnastik, hästar och adrenalin var perfekt.

Och så rätt jag hade!

Redan efter första provträningen hade jag bestämt att det här skulle jag göra för resten av mitt liv. Jag var fast, och besatt. Jag älskade det och ja, jag skulle bli bäst.

Kärleken för sporten och den ambitiösa lilla tjej jag var gjorde att jag utvecklades väldigt snabbt. Och redan efter drygt 1 år tävlade jag mitt första SM.

2009 fick jag representera Sverige för första gången, på Europa Mästerskapen. En magisk känsla och något jag var otroligt stolt över. För mig blev det ett kvitto på att om man verkligen vill något i livet och är redo att kämpa för det så kan det bli verklighet.

2010 vann jag mitt första SM guld, och NM guld och helt plötsligt var jag bäst.

2010 fick jag även vara med på VM i Kentucky, World Equestrian Games.

2011 var ett bra tävlingsår. Även 2012. Jag var fortfarande regerande svensk mästarinna och målet var nu siktat mot EM och VM titlarna.

2013 började sporten ta över mitt liv, fullständligt. Jag gjorde verkligen ingenting annat än att träna, tänka på träning, planera träning, träningsresor, tävlingar, kosten, vikten (viktfixerad sport 😢). Jag trodde jag älskade det, men nu i efterhand inser jag att det hade gått överstyr. Jag hade inget stopp. Jag hade bestämt mig, jag skulle bli bäst oavsett vad det kostade.

Då händer det som absolut inte får hända. Jag råkar ut för en allvarlig olycka och bryter nacken. Jag hamnar i sjukhussängen och får höra att ett aktivt liv bara är att glömma.

Det här är en lång historia och jag tänker att jag får göra ett nytt inlägg om den till Er som missat den? ❤️

2013-2015 var en lång och smärtsam kamp. Men på något mirakulöst sätt lyckas jag ju ta mig tillbaka.

I slutet av 2015 flyttar jag till Australien för att plugga exercise science/personal training och fastnar där tills mitt visum går ut 2017.

2017 vinner jag av en slump EM guld i en helt annan sport OCR. Obstacle course racing.

Från bruten nacke till EM guld.

2018 återupprepas denna dröm.

2019 bestämde jag mig för att lägga elitlivet på hyllan och ta hand om kroppen, som då var väldigt sliten och öm.

Jag saknar det dock än idag. Och har sedan dagen jag slutade letat efter dessa adrenalin-kickar.... vilket är en av anledningarna till mitt deltagandet i Elitstyrkans hemligheter på tv4.

Om jag är sugen på att göra comeback till elitlivet? Ja, på något sätt. Någon gång. När och hur vet jag inte. Men drömma kan man alltid göra. Sen om jag bestämmer mig för att behålla det som dröm eller se till att det blir verklighet... ja det får framtiden utvisa ❤️

Oj vilket långt inlägg det blev. Om ni orkade läsa igenom det, är det någon del ni är mer nyfikna på?

Kram och kärlek

E