OCR | Elin Härkönens blogg

Idag tränade jag hinderbana för första gången på 6 år (om vi inte räknar med tävlingen på Ibiza i april).

Och jag känner mig som ett barn på julafton. Pirret i kroppen av att vara i den här miljön. Att få träffa fina människor från ”den tiden”, och att det känns som att man sågs igår. Att kroppen fortfarande kommer ihåg, att den känns stark (dock ovan).

Kom på mig själv tänka ”VARFÖR slutade jag med den här sporten” x antal gånger under passet.

Men ganska snabbt försökte jag påminna mig om att det var ett riktigt tufft beslut att bryta sig loss från något jag älskade, pga. det gick ut över min hälsa och välmående.

Och det slog mig att man kan jämföra det med andra saker i livet också...

Att ibland behöver vi bryta oss loss och förändra för att förstå och inse hur mycket bättre vi kan må, på andra sidan?

Jag är idag 100% säker på att det var rätt beslut att sluta med elitidrottandet 2018/19, för att fokusera på mitt välmående fullt ut.

Finna den här balansen som jag aldrig någonsin hade haft, men som jag idag har. Det lättaste hade varit att fortsätta, i samma mönster. Men det var just därför jag valde att sluta.

Jag var nyfiken på hur bra jag faktiskt skulle kunna må? Hur livet skulle kunna se ut om jag inte behövde pusha mig till max på varenda träningspass, varenda tävling och att allt handlade om min prestation.

Nu när det gått 6 år (?!) är jag på en helt annan plats i livet och i mig själv, och kunde tycka det var roligt idag på träningen. Och jag la ingen värdering i att jag är långt ifrån den tävlingsform jag var då. Personlig utveckling säger jag bara.

Frågan är om jag skulle klara av att tävla i en sport igen, när jag vet vad jag en gång kunde prestera?

Vad tror ni?

Kan ni relatera till något ni brutit Er loss ifrån som gav Er något bättre? ❤️🩹

Kram och ha en fin fredag❤️