Då har premiären för Kompani Svan varit och jag känner mig överröst med kärlek från Er. Tack tack tack för att ni ALLTID hejar på mig och mina tokiga påhitt. Jag fick en bra start på detta äventyr, med fystester som är min trygghetszon. Fystesterna var Beeptest, armhävningar (max 28st), situps (max 60st) och räckhäng (max 65sek). Väldigt roligt att jag nådde ”max-nivån” och fick med mig fina resultat in i äventyret. Men det kommer inte vara såhär resten av resan kan jag lova. Det kommer gå upp och ner, hit och dit. Jag kommer bryta ihop, resa mig upp, bryta ihop igen… tvivla på mig själv, riva upp gamla sår och truman, bli tillbaka-kastad i gamla hjärnspöken, prestationsångest. Det blir nog så när man pressas hårt och hamnar utanför sin trygghetszon. I en miljö man inte är trygg i dessutom, med konstant ovisshet av vad som väntar härnäst. Det vill ju att vi ska hamna i det sårbara läget för att kunna bearbeta det som ligger kvar djupt där inne.. Vilket är så fint, men också tufft och smärtsamt.Är obeskrivligt tacksam nu, men där och då var det bli tufft.Hoppas ni följer med spänning, och återigen tack! Nu längtar jag till Måndag och nytt avsnitt❤️ (tror det kommer bli väldigt känslosamt att se då jag kommer prata om en jobbig period i livet)Kram och kärlek