I did it! | Elin Härkönens blogg

”Jag gjorde det. För mig. För henne jag en gång var. För att jag fick höra att det aldrig skulle gå. För att motbevisa men framförallt bevisa för mig själv att jag visst kan. Och för att förhoppningsvis inspirera någon där ute att aldrig ge upp på sina drömmar”

Ska försöka sammanfatta den här magiska upplevelsen i ord… men vill börja med att säga TACK till alla Er som skickar pepp och kärlek, både före under och efter loppet. Det värmer så mycket och hjälpte mig massor.

Jag sa inte det innan men jag var nervös. Jag var nervös att kroppen inte skulle palla. Jag var nervös att mitt pannben återigen är starkare än kroppen. Jag var nervös att min prestationshjärna skulle ta över.

Men vet ni? Det gick. Kanske inte i det tempot jag hade önskat, men jag tog mig i mål!!

Och allt har sin mening. ”Tack vare att baksidan strulade var jag tvungen att dra ner tempot och kunde njuta ännu mer av loppet”.

Och jag var inte här för att prestera, jag var här för att genomföra. För att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag aldrig ger upp. Och ha roligt!

För 12 år sen kändes det som ett marathon att ta sig upp ur sängen, stappla in i badrummet, med hjälp av ett stödbord. Igår genomförde jag mitt livs första marathon.

Sjuk j*kla milstolpe.

Varför? För att det var en dröm att kunna springa igen. En dröm att få känna att mina ben bär mig. Något jag ALDRIG kommer ta förgivet.

Kanske är du inte en löpare idag?

Kanske har du inte oddsen på din sida?

Kanske har du fått höra att du aldrig kommer kunna springa igen? Men tänk om det faktiskt finns en liten liten chans att det skulle gå?

Jag vet att jag har haft tur, men jag vet också att jag har kämpat VARJE dag. Jag vet att jag vägrade acceptera den framtid jag blev tilldelad.

” En dag i taget, ett steg i taget, ibland ett andetag i taget”

Jag njöt. Njöt av varenda steg. För att jag KUNDE. För att min kropp tillät mig. För att min ben bar mig. För att mitt hjärta pumpade.

För att mina muskler tog mig framåt. För att mitt pannben är starkare än mina tvivel. Jag njöt för den 18 åriga tjej som ville ge upp.

Jag har sprungit ett marathon. Lite för världen kanske, men stort för mig.

”Det blir kul” ❤️

Och OJ SÅ KUL DET BLEV!!!

RACE RECAP kommer, ska bara sova någon timme till…. (Klockan är bara 03 här)

Kram och kärlek!!