Godmorgon fredag och ny dag. Ja idag känns det verkligen som att jag tar nya tag. Igår hade jag ety break down. Första på flera flera månader. Med break down menar jag att jag bröt ihop från ingenstans, när jag minst anade det. Tårarna bara kom, pulsen steg, andningen blev begränsad och det fanns inget stopp.Jag har känt länge nu att sömnbristen påverkat mig negativt. Men jag har försökt att inte stressa upp mig eller fokusera för mycket på den. För jag vet av tidigare erfarenhet att det inte hjälper. Det löser sig oftast av sig själv. Men nu har det inte gjort det och jag har provat ALLT. Igår blev det helt enkelt för mycket. Jag hade inte orken att motstå smärtan jag lever med dagligen, jag hade inte orken att rikta fokus till det positiva, jag hade inte orken att stå emot. Så jag lät det komma. Det behövdes. Det var skönt. Det kändes som att jag rensade och tömde systemet. Det finaste med detta var att jag var på gymmet, men jag stannade kvar. Jag stannade kvar i känslorna, jag stannade kvar på platsen och andades igenom det. Det kräver styrka. Det kräver mod. Och jag är så tacksam att jag jobbat med den här sidan av mig i så många år nu. Jag hade tidigare flytt. Dragit. Skitit i passet, struntat i dagen. Eller så hade jag lagt locket på. Men idag vet jag bättre. Alla känslor behöver få ta plats. Alla känslor är välkomna. Men jag tillåter mig aldrig att fastna där.Jag känner, men sen fortsätter jag. Det kräver träning, styrka och vilja. Tack för ni är så fina som uppskattar att jag delar även dessa dagar. Dessa sidor som vi alla har. Kram och kärlek