Fått så mycket insikter på denna resa. Vi börjar med : att jag måste bli snällare mot mig själv de perioder när jag inte kan sova…. Annars blir det INTE bra. I hela mitt liv har jag haft flyktbeteende… och med det menar jag att när något blir jobbigt så flyr jag. Helst så långt bort som möjligt. Jag vet att det inte hjälper långsiktigt, men i stunden är det skönt. Att åka till Miami var självklart för att jag saknat Anthony så mycket, men det var också ett sett att fly. Jag hade kommit in i en ond cirkel där jag inte sov mer än 3 timmar per natt… och var därför konstant trött och sprängande huvudvärk. Jag fick ångest var och varannan dag för att jag var så trött och inte orkade umgås med mina vänner eller jobba så mycket som jag vill. Jag tänkte att om jag åker bort så löser sig det säkert. Men nej, tröttheten och ångesten följde med mig. Sömnproblemen försvann när jag fick sova brevid min älskling, men sömnbrist löser man inte över en natt. Insikten i att jag var SÅ trött var jobbig att hantera. Och vetskapen av att jag själv drivit mig dit. Min hjärna har inte fått vila på jag vet inte hur länge, och det resulterade i en väldigt trött Elin. Jag älskar mitt jobb, jag gör verkligen det men när man inte sover så blir ingenting kul längre. Som sagt, jag orkade inte ens umgås med människor. När jag kom till Usa och tröttheten inte försvann utan blev ännu tydligare, eftersom när jag tillät mig själv att stanna upp och känna efter så mådde jag först ännu sämre. Jag var verkligen helt slut, orkade inte ens ta i på träningen och hade bara ont överrallt. Att inte kunna lägga i en högre växel, när man ALLTID kunnat var väldigt obehagligt att uppleva, men det blev verkligen en varningssignal för mig. Resten av resan släppte jag därför allt, jag bestämde mig för att begränsa hur mycket jag fick jobba och kolla mailen. Det tog tid men efter en vecka kunde jag slappna av på ett sätt jag aldrig gjort och energin började komma smygande tillbaka. Mycket tack vare min älskling som var vid min sida både i ångest och skrattanfall. Med det sagt: ja vi har haft magiska dagar tillsammans, men vi har också haft det riktigt tufft… inte mellan oss, men med våra egna problem och hjärnspöken. Kom ihåg man kan vara glad och ledsen samtidigt och allt man ser på instagram är inte hela livet, utan oftast höjdpunkter. Fler insikter kommer i nästa blogginlägg ❤️ kram och kärlek