Älskade dubai, varför har jag inte återvänt tidigare? Det var här mitt liv tog en livsavgörande vändning. Det var här jag började min resa till ett fungerande liv. Det var här jag för första gången accepterade att mitt liv som elitidrottare var över. Det var här jag insåg att livet har så mycket mer än en sport att erbjuda. Och ja, det kanske låter konstigt och svårt att förstå. Men jag trodde på riktigt att ett liv utan elitidrott inte var ett liv värt att leva. Utan min sport var jag ingenting, trodde jag. ❤️ Det var även här jag hade den sista riktiga semestern tillsammans med hela min familj. Det är fint att minnas, men det gör också ont… för jag vill så gärna ha honom tillbaka. Vart vi än åker och vad vi än gör här i Dubai så kastas jag tillbaka 7 år i tiden. Jag får upp minnen av pappa. Vad han sa och gjorde, hans busiga leende, hur nöjd han var med en svindyr köttbit framför sig på tallriken, hur han vickade på huvudet när man frågade om maten var god, hur han lös upp när vi tre tjejer var glada, hur han skrattade när vi lyckats lura upp mamma i vattenlandet, hur han stapplade fram ”thank you” till taxi-chaufförer… hur han värmde mig med kramar på kvällarna för att jag frös konstant….men framförallt hur gärna han ville att jag skulle bli frisk och stark. Det är så galet det här med sorg, en del av mig har fortfarande inte förstått… för han känns så nära, men samtidigt så långt bort♥️ Någon som kan relatera?