Det sjukaste på länge? | Elin Härkönens blogg

Jag kan ha gjort det sjukaste på länge

Igår gjorde jag något som jag för bara några år sedan inte ens kunde föreställa mig.

Och ja, det här slår både Elitstyrkans Hemligheter, Kompani Svan och andra extrema utmaningar jag har utsatt mig själv för.

Med hästlängder.

För igår handlade det inte bara om fysisk styrka.

Det handlade om mod.

Riktigt mod.

Jag var nervös långt innan det var dags. Jag kände ångest. Adrenalinet pumpade. Mitt nervsystem pendlade mellan glädje och rädsla. Att känna sig 100% närvarande och nästa sekund någon helt annanstans. Jag tror jag var i chock över att jag ens befann mig där i den miljön. Samtidigt var jag fylld av tacksamhet, glädje och förväntan.

Hur är det ens möjligt att känna allt det där samtidigt?

Jag stod där med tårar i ögonen och försökte förstå vad som höll på att hända. Men ett lugn spred sig och det var som att jag aldrig hade försvunnit. Som de andra sa: det såg ut som du kom hem.

För igår stod jag på en häst igen.

13 år efter olyckan.

Tretton år.

Tretton år av läkning. Tretton år av rehabilitering. Tretton år av att bygga upp en kropp som en gång gick sönder. Men kanske ännu viktigare tretton år av att bygga upp ett psyke som vågar lita på kroppen igen.

För det är det som är den verkliga utmaningen.

Inte bara att bli stark.

Utan att våga.

Hur har jag lyckats bygga min kropp så stark igen efter allt som hänt?

Men den ännu större frågan är:

Hur har jag lyckats bygga mig själv så stark mentalt?

Hur vågar jag utsätta mig för det som en gång förändrade mitt liv?

Hur vågar jag ta mig upp igen?

Jag vet faktiskt inte om jag har ett perfekt svar.

Men kanske är det att läkning inte bara handlar om att lämna något bakom sig.

Kanske handlar det om att en dag kunna möta det igen utan att låta rädslan bestämma? För att kunna läka, på riktigt?

Igår vann jag. Inte någon medalj. Inte någon prestation. Jag vann tillbaka en del av mig som varit borta i 13 år.

För den som inte känner min historia kanske det här låter som en ganska liten sak.

Men för mig var det ett av de största ögonblicken i mitt liv.

För 13 år sedan förändrades allt.

Efter olyckan började en resa som jag aldrig hade valt själv. En resa fylld av operation, rehabilitering, smärta, frustration och stunder då framtiden kändes väldigt långt borta.

Det har funnits perioder då jag tvivlat. Dagar då kroppen inte samarbetat. Tillfällen då det hade varit enklare att ge upp än att fortsätta kämpa.

Men någonstans längs vägen bestämde jag mig för att inte låta olyckan definiera resten av mitt liv.

Inte för att jag alltid varit stark.

Utan för att jag har fortsatt även när jag känt mig svag.

Det är kanske den viktigaste lärdomen jag vill skicka vidare:

Ge inte upp.

Oavsett om det handlar om en skada, en sjukdom, en livskris eller en dröm som känns omöjlig just nu.

Framsteg sker sällan över en natt. Ibland tar de år. Ibland över ett decennium.

Men det betyder inte att de inte kommer.

Igår var ett bevis på det.

Och en rolig detalj till allt detta:

Ni kommer få följa hela resan.

Kamerorna var med, och snart kommer ni få se exakt vad som hände, hur jag mådde och hur det faktiskt såg ut när jag hoppade upp på hästryggen igen efter 13 år (Varit upp och suttit ett fåtal gånger efter olyckan, men inte på det här sättet)

Håll utkik på YouTube (BREAK IT MAKE IT) Instagram och mina andra kanaler.

Jag är fortfarande tagen av det som hände.

Men en sak vet jag säkert:

Om någon hade sagt till mig för 13 år sedan att den här dagen skulle komma, hade jag trott dem. För jag såg det redan då.

Kram och kärlek