Can’t believe it and I don’t want to

Jag kan inte förstå… och jag vill inte förstå.

Det va inte såhär det skulle bli.

Det var inte såhär det skulle vara.

Han skulle ju få se mig växa upp, se mig lyckas med alla mina tokiga påhitt.

Finnas där som bollplank och stöd. Se mina drömmar gå i uppfyllelse. Vara stolt.

Vara beskyddande och skeptisk till min nya pojkvän, för att sen inse att han är en fantastisk person. Han skulle ju vara vid min sida när jag gifter mig, bli en fantastisk morfar… ni vet sådär rolig, påhittig och någon som översvämmar med kärlek (och prylar). Skämma bort oss med grillkvällar och semestrar.

Närvara med sin godhet. Trygghet. Kärlek.

Nu är det inte så och det kommer inte bli som jag eller någon av oss i familjen föreställt sig.

Då får man bara försöka acceptera det.

En dag i taget.

Minnena lever föralltid kvar.

Och jag vet att han vet, på något sätt att vi klarat oss rätt bra.

Ni som mist en förälder säger att sorgen aldrig blir lättare…. Men att man tillslut lär sig att leva med det. Jag hoppas det ♥️

Jag saknar min pappa, varje dag