JAG FINNER INGA ORD. Jag får nästan tårar i ögonen av att skriva den här texten. Jag är så glad och stolt att jag nästan spricker. Jag är påväg hem från gymnastikträningen och jag är GLAD. Glad för att jag fick uppleva en träning i en gymnastikhall UTAN ångest. Utan prestationskrav. Jag bara va där, njöt av att faktiskt FÅ uppleva det. Jag kände tacksamhet över vad min kropp klarar av och jämförde inte med vad den har kunnat. Nu är nu. Då var då. ”Jag får bara en kropp och den ska jag ta hand om” Om ni bara visste hur STORT STEG det här är för mig?! Hur har jag lyckats ta mig hit? Att faktiskt få känna att jag inte måste prestera, att jag inte måste vara bäst och pusha mig till max, i allt? Jo jag har jobbat otroligt mycket med personlig utveckling… med mig själv. Vad är viktigt i livet? Hur vill jag leva mitt liv? Vad får mig att må bra? Jag har gjort en hel del förändringar i livet jämfört med förra året då jag mådde som sämst. Jag har begränsat vilka människor jag delar min tid med. Tagit avstånd från personer som får mig att må dåligt, eller tvivla på mitt värde. Jag har fyllt mitt liv med det som ger mig energi och livsglädje. Jag vågade öppna upp och släppa in en person som visade sig vara det bästa som någonsin hänt mig. Idag värderar jag inte längre mig själv utefter hur jag presterar i en gymnastikhall, på en träning eller en tävling. Jag är så mycket mer. ❤️