Hej på Er,Idag är det fem månader sen jag och A valde att bryta upp. Inte för att vi inte älskar varandra utan för att ge varandra utrymme att göra det vi behövde göra på varsitt håll. Otroligt tufft och smärtsamt beslut och dessa månader har varit allt annat än lätta. Någonstans tror jag att det var precis det vi behövde göra där och då. Och jag litar på att det som är menat kommer ske. I fem månaders tid har jag dejtat mig själv. Två av dessa var jag ensam i ett land jag inte kände någon.För att läka. Landa i mig och mitt. Utvecklas. Försöka acceptera att livet inte alltid blir som man tänkt.Det har varit otroligt givande, utvecklande och fint. Samtidigt som det var tufft och jobbigt.Det finaste är att jag hittat ett lugn i att allt blir som det ska och att jag inte behöver stressa eller göra allt på en gång.Jag är på en mycket bättre plats idag än jag var då. Jag känner mig ännu tryggare i mig och det jag vill. Jag känner inte längre att jag behöver flänga och fara, utan jag uppskattar vardagen på ett väldigt fint sätt igen. Jag är så tacksam att vara hemma igen och att jag faktiskt VILL vara just precis här. Har du dejtat dig själv någon gång? Vad var den finaste insikten du kom till?