Årsdag | Elin Härkönens blogg

Idag är det 6 år sen den värsta dagen i mitt liv. Och nej jag syftar inte på när jag bröt nacken.

Att förlora pappa så plötsligt är en smärta jag inte ens kan förklara. Att inte kunna förbereda sig mentalt. Att förlora en av de viktigaste personerna i sitt liv, han som alltid funnits där. Han som alltid skulle finnas där.

Pang. Borta. 49 år ung och idag kan tårarna inte sluta rinna.

Att vara känslomänniska är fint, men förj*vla jobbigt. Hela den här dagen har varit tuff. Kunde inte sova inatt, drömde mardrömmar. Har mått skit sen 03 när jag tillslut gick upp. Känt mig sjuk. Och tårarna går inte att hålla tillbaka. Här går jag på fridhemsplan påväg till gymmet och minns tillbaka till den kvällen när jag var påväg hem efter en heldag på jobbet, då gick jag just precis här och trodde att allt var som vanligt. Men bara några minuter senare skulle livet förändras föralltid. Flashbacksen just nu är så starka att det känns som igår, samtidigt som han varit borta alldeles för länge.

Saknaden kommer aldrig försvinna. Och nej det blir inte lättare med tiden, men man blir starkare och på något sätt tvingas man lära sig leva med smärtan och saknaden.

Kan säga så mycket som att jag inte kommit in på gymmet än. Funderar starkt på att ställa in resten av dagen, men jag gör ju inte sånt. Jag kör på.

Men jag tänker tillåta mig att känna.

Vara ledsen. Tycka livet är skit och orättvist. För FAN va jag saknar min pappa.

Skulle göra varsomhelst för en kram.Ett samtal.

Och nej jag söker inte någon empati eller uppmärksamhet, jag vill bara skriva av mig. För det hjälper mig och jag vet att det kan hjälpa någon annan där ute…. Att påminnas om att det är okej att känna.

Det är okej att tycka livet är tufft.

Idag känns det tufft, det ska jag vara ärlig med. Men samtidigt känner jag extrem tacksamhet för allt jag har.

En påminnelse att man kan känna flera saker samtidigt.

Ta hand om Er och snälla snälla.

Ring dem ni älskar och säg det.