De senaste dagarna har varit riktigt jobbiga. Något jag helst inte vill prata om hände förra veckan och det utlöste så otroligt mycket känslor och minnen. Saker jag tryckt undan, förnekat och vägrat inse. Det känns som att alla tårar som jag borde ha släppt ut men hållit inom mig de senaste 2 åren kommer nu. Det tar inte slut. När jag tror jag är klar, så kommer det ännu mer. Jag som är en väldigt glad och positiv person blir lika chockad varje gång jag blir såhär ledsen. Ni vet sådär ledsen när det inte finns något slut. Jag har aldrig riktigt tillåtit mig att gråta, och absolut inte framför någon. Ni vet inte det men jag fick i flera års tid höra att man var svag och jobbig om man grät. En börda. Någon man inte orkar med. En person man lämnar tillslut. Även om jag inners inne vet att det är SÅ fel, så är det fortfarande svårt att tillåta mig själv att gråta framför någon. Jag tränar på det. Men det är svårt att ändra något som tillslut blev ens sanning. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Men jag antar att det är en liten påminnelse till mig men kanske också någon annan där ute: det är okej att känna, det är okej att vara ledsen, det är okej att gråta. Kanske är det just precis det jag behöver tillåta mig att göra?♥️ kram och kärlek