Oj vilken dålig uppdatering det varit här… min dm har exploderats av meddelanden och frågor och jag hade tänkt att göra en youtube-video när jag svarar på alla Era frågor.. men det har inte gått så bra. Varje gång jag börjat filma har jag blivit så känslosam och börjat gråta. Hela den här veckan har varit SÅ känslosam. Oj va jag inte var beredd på en vardag utan Anthony. Vi fick ju som sagt beskedet att jag inte kunde följa med för 3 veckor sen, men inte förens han hade åkt i onsdags gick det in att min vardag nu kommer se helt annorlunda ut. Jag var helt enkelt inte beredd på att jag skulle va såhär skör och bli såhär ledsen. Jag tycker ju om att vara själv, jag tycker om att bara ha mig själv som sällskap, att sysselsätta mig, träffa vänner, jobba, träna och hitta på saker. Men OJ va jag inte är van längre. I över 1 års tid har vi varit vid varandras sida, stöttat varandra, peppat varandra, umgåtts, hittat på saker, rest, skrattat, gråtit… vi har byggt en vardag TILLSAMMANS. Jag är helt enkelt OVAN. Ovan med en vardag där jag är själv. Jag saknar honom, hela tiden. Jag vill ringa honom, hela tiden. Jag vill berätta allt som händer, vad jag tänker, mina idéer. Det är fint. Ett tecken på att jag hittat min människa som jag vill dela mina dagar med. Och ja jag tror det är bra att vara ifrån varandra ibland. Det jobbiga nu är att det är ovant och att vi inte har ett datum då vi kommer ses igen. Tiden går fort säger ni…. men dessa 5 dagar har känts som en evighet.