Believe you can and you are halfway there

Jag ville bara börja gråta

.

Förra veckan fick jag prova något jag aldrig tidigare kunnat eller vågat göra på gymnastiken. ” Jättesvängar i räcke” .

En avancerad övning som kräver styrka, timing, kroppskontroll och MOD!

Man sitter fast i remmar runt ett räck och ska pendla hela vägen runt, runt, runt... från hängandes till handstående. 360 grader.

Jag har alltid varit fascinerad över gymnasterna som så enkelt pendlar så. Det ser nästan ut som man flyger.

Frågade tränaren om ” jag kunde lära mig det i år”.

Han sa - har du aldrig provat?

En gång kanske, men vet inte hur man gör, sa jag.

Vi provade lite grann och han sa ~ ge mig en månad så kan du.

Jag tänkte ”haha, kanske 2-3 månader”

Redan nästa träning sa han:

Nu kör vi!

.

Alltså va. Jag?

.

Jag tänkte precis det som jag säger till mina pt-kunder

: Kan inte finns inte... jag provar

OCH VET NI VAD?!

Det gick!

Jag klarade det.

Med hjälp men ändå...jag vågade.

Jag var så glad och hade världens adrenalinpåslag att jag skakade.

Okej ska jag vara helt ärlig så var tårarna inte långt borta.

Tårar för att jag faktiskt fortfarande KAN.

För att min kropp fortfarande utvecklas.

För att jag älskar min kropp och att den efter allt jag utsatt den för låter mig göra det jag älskar mest.

Lite tårar också för att jag ibland är lite för taskig mot den. Varför?

Kroppen är ju helt fantastisk .

Ja jag har kanske inte samma förutsättningar som någon som är hel i kroppen. Som inte är stelopererad och inte har ont varje dag, men jag har tamigtusan ett pannben. Och med pannben kommer man långt.

Förra veckan klarade jag alltså något jag aldrig tidigare gjort. och idag gick det redan 10 gånger lättare.

Wow, kroppen är fan cool.

Med det sagt: DU är den som sätter gränser.

Vi kan inte påverka det som hänt oss, men vi kan påverka hur vi hanterar det.

Älskar dig kroppen