Feelings | Elin Härkönen

En av mina vänner skickade ett meddelande till mig häromdagen från ingenstans " Hur mår du?" Visst är det en av de värsta frågorna man kan få ibland, eller hur? Även om man blir glad att en annan människa bryr sig och undrar, så vill man ibland verkligen inte känna efter. Jag förstod först inte vad hon menade, tänkte för mig själv om det hänt något som kunde fått henne att misstänka att jag inte mår bra? Jag svarade, jo helt okej.. vadådå? :D - Hennes svar fick mig att tänka efter och bli påmind. "Ville bara fråga, eftersom alla tenderar att fråga och höra av sig i ibörjan när något tragiskt händer och sen slutar de. Det är ju fortfarande lika jobbigt eller förmodligen ännu värre nu. Ville bara du skulle veta att jag tänker på dig" HUR FINT Det jag och min familj varit med om och tyvärr många andra därute är inte något man glömmer. Det är inte något man "kommer över" efter ett par månader. Det kommer föralltid vara tomt och göra ont. Jag saknar faktiskt pappa mer och mer för varje dag.... Och jag tror det är för att jag inte längre kan trycka undan det. Jag MÅSTE acceptera och lära mig att leva med det. Det är fortfarande så ofattbart alltihopa. Jag vill bara ringa och fråga när han kommer och tränar med mig nästa gång? Jag vill fråga om han vill med och äta middag, om han vill handla med mig, kramas eller bara prata en stund. Ett väldigt känslofyllt blogginlägg blev det visst... men hoppas det kan påminna er om att aldrig ta något eller någon förgivet