Idag har varit en sån här dag när jag flera gånger kampats med frågan ”varför”. ”Varför hände det just mig.” En extremt stark känsla av Orättvisa flög på mig idag... och den vill inte försvinna, hur mycket jag än försöker. Samtidigt som jag självklart känner en otrolig tacksamhet att jag överhuvudtaget klarade mig. Tacksam är jag varje dag jag vaknar upp.. men det är jobbigt med sånna här dagar, dagar då saknade är stor och jag inte orkar stå emot smärtan. . Ibland måste jag påminna mig själv om resan. Om kampen och smärtan. För att inte glömma bort hur långt jag kommit, när jag så gärna vill vara där jag en gång var. Smärtfri, orädd och obesegrad. . Att jag ens kan träna, springa och leva ett aktivt liv idag är mer än någon trodde för 6 år sen. Den enda som trodde det skulle bli verklighet var jag. Se det ni har och var tacksam varje dag ni vaknar upp. Livet är en gåva och något ingen borde ta förgivet♥️ Imorgon är en ny dag och jag ser så fram emot den✨