Så mycket jag vill dela med mig av, men såfort jag börjar rota i det gamla, läsa det jag skrev där och då... ja då kommer känslorna, tårarna och jag försvinner iväg. . Smärtan jag kände där och då går inte att beskriva med ord. Att jag på något sätt lyckades kämpa mig igenom det ovissa, kritiska, mörka helvetet är (om jag får säga det själv) helt otroligt. Vart fick jag styrkan ifrån? Vad fick mig att fortsätta kämpa, när allt såg mörkt ut? När jag fick höra att det aldrig skulle gå, så var mitt svar: ”jag ska bli världsmästare” Hur gjorde jag?♥️ 18 år och en envis jäkel. Jag har svaren nedskrivet, och en dag kommer jag dela dem... hur låter det?🥰