European championships | Elin Härkönens blogg

Tänk att det alltid ska bli så känslosamt att vara iväg på tävling.

Speciellt mästerskap .

Det är ju så otroligt mycket som ligger bakom... vägen fram till startlinjen är allt annat än lätt.

Jag känner mig mest tom just nu, men ska försöka sammanfatta dagen.

. Som jag skrev igår så är jag inte i lika bra form som jag var förra året, då mitt fokus sen VM har varit annorlunda. Mycket rehab då vänsterarmen varit skadad och spökat.

Jag hade därför inte planerat att tävla iår, men eftersom jag är 2 faldig EuropaMästarinna så blev jag hitbjuden för ett par veckor sen.

Vilken ära va!? 🙏😍

Att bara vara på plats och stötta och peppa var tanken från början, just eftersom jag inte känner mig helt 100.

Men att avstå ett mästerskap när man har chansen va lite för svårt för mig. Jag kände att jag kan lika gärna prova och se vad vänsterarmen och kroppen säger.

Det var en stor utmaning att ställa sig på startlinjen idag, utan att känna sig i toppform. Nervös som tusan för vad armen skulle säga om banan.

Men glad och stolt att jag vågade ställa mig där bland några av EUROPAS bästa atleter.

Jag älskade känslan av att vara tillbaka på tävlingsbanan... och ja jag låg i ledningen med de andra starkaste damerna.

Men höll armen?

Nej, redan på första hindret kunde jag känna strålningarna och blev vaksam.

Drog ner på tempot lite (moget jag vet!) men stannade kvar i toppen. Sen efter halva banan och ca 20 hinder senare så släpper vänsterarmen, helt utan förvarning och jag hamnar på marken (som ett frågetecken).

Får börja om och tappar placeringar.

2 hinder till där vänsterarmen sviker, men jag gav inte upp.

Inför sista hindret så började det stråla igen, armen greppar inte och mina svenska vänner försökte peppa mig, några sa att jag skulle bryta... men jag var ju sååå nära mållinjen.

” Jag ger inte upp”

.

Ledsen frustrerad och ska jag vara helt ärlig, skamsen ... ja jag skämdes .

Skämdes att jag någonstans inne i mig trott och hoppats att armen skulle hålla för GULD i år igen.

Men den svek mig. Det var helt enkelt för tidigt att vara tillbaka på tävlingsbanan.

Den och jag var inte redo.

Så nu får jag bara acceptera det. Jag hade inte samma förutsättningar iår, jag har varit skadad, inte tränat lika hårt och specifikt inför detta, jag har fokuserat på annat i mitt liv.

Nu blir det rehab rehab rehab och jag kommer komma tillbaka starkare. Om det nu är det jag vill ☺️

Har försökt hela dagen att vända de jobbiga känslorna av besvikelse till positivitet. Och som ni vet är det en av mina styrkor😍

Jag blev faktiskt utropad som the ”Happiest woman of the course, iår igen...”

Tror faktiskt att jag är en av dem som njuter MEST av att vara här... tänk att jag kan springa liksom, det var det ingen som trodde för 6 år sen.

Nu blir det mys och middag med mina fantastiska team medlemmar, Team-pappan Jari har masserat och plåstrat om mig, så vänsterarmen mår lite bättre igen... så jag kanske kör ett tränings-lopp imorgon 🇸🇪 Vi får se, viktigast är att lyssna på kroppen♥️ glad ledsen och skamsen men framförallt stolt är dagens sammanfattning.