Background | Elin Härkönens blogg

Många nya följare på instagram och här på sista tiden och jag vill säga TACK och va roligt att ni är så många som vill följa mig och mitt (lite galna) liv... som oftast fylls upp av TRÄNING i olika form!

Träning har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv.... men under de senaste 6 åren har den varit min räddning och jag har insett hur LIVSVIKTIGT det är att träna och stärka upp kropp och själ för att kunna leva livet till fullo, men också överleva.

Jag har nämligen fått höra mer än en gång att jag inte hade överlevt om jag inte varit så ” vältränad och stark ...”

.

Hursomhelst så har träningen inte bara räddat mig, den har tagit mig tillbaka till ett aktivt liv mot alla odds #brokenneck.

Ja ni läste rätt. Jag var med om en tragisk olycka för 6 år sen, då jag under ett träningspass blev avkastad av en ny häst vi skulle träna upp. Hästen blev rädd för något och kastade av mig i full galopp. Jag var elitgymnast (gymnastik på hästar) och van att rädda situationer då jag tappade balansen... men den här gången var det inte jag som tappade balansen, utan hästen blev rädd och jag hann inte reagera. Allt gick så fort och PANG så landade jag på nacken på den iskalla, hårda ridhusbotten.

Jag kunde inte röra mig, och den smärtan jag upplevde är det värsta jag någonsin varit med om. Att jag överlevde är tydligen ett mirakel, då det inte ska ”gå” att bryta den kota jag bröt och överleva.

Men det gjorde jag... dock kändes det som mitt liv var över.... för det var det läkarna sa, att mitt aktiva liv var över .

Då hade jag väl ingenting kvar att leva för?

Konstant smärta, sängliggandes, sorg och saknad av att kunna röra på mig, se världsmästardrömmen försvinna som jag så länge kämpat för, rädsla för framtiden, att vara fast i en kropp som inte fungerade.... ja detta ledde till depression.

Jag klarade inte av att leva med den smärtan jag hade både inombords och kroppsligt.

Jag skämdes, eftersom jag bara borde vara glad och tacksam att jag överhuvudtaget var i livet. Och det var jag. Men jag hade så fruktansvärt ont. Att inte klara av att vara tjejen som sprider positiv energi runtomkring sig, som alltid är glad och sprallig... ja det kändes som ett stort jävla misslyckande.

Jag blev desperat och självskadebeteende blev min räddning. I stunden kändes det bättre... för det gjorde ondare, vilket resulterade i att jag fick glömma den andra smärtan för en stund.

Att ta bort något man älskar, att skada sig själv, att straffa sig själv är vanligt när man mår dåligt eller varit med om ett trauma.... jag som inte kunde göra så mycket mer än att ligga i min säng började kontrollera maten.

Jag som ÄLSKAR mat, bestämde mig för att svälta mig själv.

Inte för att jag ville, absolut inte. Nej jag var desperat och på något sätt gav det mig en känsla av kontroll. Mitt i det kaos jag befann mig i.

Det var skönt att straffa mig själv genom att inte äta. Min hjärna intalade mig att jag inte var värd det, jag var ju misslyckad. Jag kunde ju för fan inte ens röra mig?

Hur fel jag än visste det var (ja jag var redan då välutbildad inom kost och visste hur viktigt det är att ÄTA), så blev det en drog. Det var skönt i stunden.

Som tur var var jag inte fast i helvetet allt för länge utan en dag bestämde jag mig att jag var visst värd att leva.

Oavsett om jag var sängliggandes eller elitidrottare.

Jag är precis som alla andra VÄRD att leva.

Så jag bestämde mig för att sluta svälta mig själv.

Men vet ni?

Det var inte så jävla enkelt.

nej självskadebeteenden blir en drog, och droger är svåra att sluta med. Ett missbruk.

Det höll på att gå riktigt riktigt illa.

Men jag överlevde.

Men att vara SÅ nära döden, IGEN gjorde mig rädd.

Så fruktansvärd rädd och ledsen. BESVIKEN.

HUR FAN blev det såhär?!

Jag tjejen som bröt nacken men överlevde, mot alla odds?

Hur kunde jag vara så dum i huvudet att kasta bort den gåvan?

NEJ. STOPP. SKÄRPNING.

Hur ont det än gjorde, hur rädd jag än var, hur osäker framtiden än såg ut så hade jag bestämt mig.

Jag skulle KÄMPA. Jag skulle motbevisa.

Jag skulle ta mig tillbaka.

Att vara ett offer har aldrig varit ett alternativ för mig.

Jag är en vinnare. En vinnare som ALDRIG ger upp.

.

Den dagen då jag bestämde mig PÅ RIKTIGT, ja det var dagen som räddade mig. Dagen som gav mig mitt liv tillbaka.

Vi kan inte påverka det som händer i våra liv, men vi kan påverka hur vi hanterar det som händer.

Jag var ung, rädd och kände mig misslyckad, så jag hanterade inte min näradödenupplevelse särskilt bra.. Men jag är stolt hur pass bra jag lyckades rädda upp det.

Ibland undrar jag varför. Varför det hände. Varför just jag?

Jag har inte alla svar, men jag letar.

Något jag vet är att jag vill vara en förebild, jag vill hjälpa och jag vill vara den där personen som JAG hade behövt när jag var i det hopplösa. Personen som säger

GE ALDRIG ALDRIG ALDRIG UPP.

Du är stark. Du klarar detta. För livet ger dig aldrig en motgång som är svårare än vad du klarar av. Du har blivit drabbad för du är tillräckligt stark att ta dig igenom det, du blev drabbad för att rädda någon annan som inte skulle klarat det .

Vad tog mig tillbaka?

TRÄNING. Mental och fysisk träning. En lång, tuff och hård väg. Jag kämpar än, varje dag. Men utan träningen hade jag inte tagit mig dit jag är idag.

Träningen är alltså en otroligt viktig del av mitt liv.

Det får mig inte bara att kunna leva ett liv med mindre smärta, det stärker mig för att jag ska orka. Det förbereder mig för livets oförutsägbara hinder.

Träning har även fört mig samman med människor som idag är mina närmsta ♥️

Träning är mitt arbete och ger mig chansen att varje dag få följa andra människors resa mot ett mer aktivt och LYCKLIGT LIV.

Träning är livsviktigt för oss..... något jag vill inspirera och få fler människor att inse.

Hoppas jag lyckas motivera dig till rörelse ❤️

Och återigen TACK för att du följer mig🙏