Det är nära nu mina kära läsare. Så nära men ändå så långt bort. World Championships i OCR. På onsdag åker vi. På fredag börjar det med short course där jag tydligen var favorit-tippad... tills muskelbristningen som kom för 3 veckor sen. Jag är anmäld, allt är bokat och klart. Träningen är gjord och jag har verkligen lyckats ta mig och min kropp till en fysisk form jag är riktigt stolt över. Jag är så tacksam. Tacksam att min kropp ställer upp, att den fortsätter leverera, fortsätter låta mg pusha mig själv träningspass efter träningspass. (inte som förr såklart, men mer än någon kunnat tro....) Tacksam att jag fortfarande kan. Tacksam att jag tagit mig dit jag är idag . Det har inte varit lätt, men här står jag. Nu hoppas jag att 3 veckors ofrivillig vila tar mig till en stark, glad och revanschsugen Elin. Jag vill inte snubbla på mållinjen i år också. Jag vill så gärna vara med. Men om kroppen inte är redo är det inte värt det. Kroppen är det viktigaste vi har. Det är trots allt bara en tävling. Ska hursomhelst bli superkul att åka till London med mina vänner. Lite semester😃 Blir det en VM start är det en bonus. Håll tummarna💫🤩