What do YOU want? | Elin Härkönens blogg

Nu kommer ett blogginlägg som jag skrev förra veckan.

Det bästa med att posta det här inlägget i efterhand är nog att jag minns hur ledsen jag var när jag skrev det, men idag är jag superglad .

Jag lyckades vända det jobbiga till något bra .

2018-06-11

Minns ni känslan när man var liten och hade gjort något som man visste att man egentligen inte fick och någon kom på än?

Minns ni hur paff man blev när man blev ” ställd mot väggen”?

Nästan så att man skäms o vill börja gråta?

Det hände inte mig många gånger, då jag alltid varit en ”duktig liten tjej” som gjort som man ska... dels för att mamma lärt mig att man ska följa regler men också för att jag avskydde känslan av att bli ifrågasatt o ha gjort ”fel”.

Men bus hittar väl alla på ibland, även jag.

Häromdagen möttes jag av en liknande obekväm känsla, jag blev ifrågasatt och det kändes just precis som att jag blev ställd mot väggen..

Det var nog en av de jobbigaste frågorna jag fått på länge .... (och nej jag har inte gjort något bus, denna gång) Nej jag fick en rak o ärlig fråga som jag inte alls var beredd på.

”Men Elin, vad är det DU vill?”

.

Jag blev paff, tom och ledsen.

Precis som den där jobbiga känslan jag avskyr från när man var liten som jag beskrev i början.

“Ja Elin, vad är det du vill och varför har du slutat med Elitidrott?”

-

”För att jag har brutit nacken”

Hör jag mig själv få fram.

”So”?

.

En del av mig blir irriterad, en del av mig ledsen, en del av mig håller med fullt ut (eftersom jag själv alltid uppmuntrar andra att inte ge upp....)

medans en annan del av mig säger att denna person inte är fullt insatt i min skadehistorik och därav kanske inte rätt person att lyssna på.

Men någonstans lyssnar jag ändå.

Min hjärna börjar snurra igång, tänka, analysera, fundera.

” Varför har jag slutat?”

Betyder det att jag har ”gett upp”? eller att jag blivit " förnuftig "?

Tjejen som alltid säger åt andra att aldrig låta sig bli besegrad eller begränsad , är jag själv det nu? Eller har jag bara haft otur med alla skador?

Jag blev verkligen ledsen och en del av mig har varit det enda sen dess. Främst för att frågan ”Vad är det DU vill....” går på repeat i mitt huvud och jag inte har något bra svar.

”Jag vill inte ha ont...”

är det enda vettiga jag kommit fram till.

Jag vet att jag kommer hitta svaret, och jag kommer snart vara sprudlande glad igen... men just nu är det jobbigt att inte veta.

#breakitmakeit

.

Idag är jag glad igen, för jag har hunnit tänka och känna efter lite mer...

Självklart saknar jag att vara Elitidrottare .

Jag saknar det fortfarande varenda dag.

Det är ett liv som inte går att förklara, utan måste upplevas.

(Ja tro det eller ej men jag saknar fortfarande alla tidiga morgonträningar i en kolsvart gympahall, alla träningsläger timmarna i ända, all planering, optimering, pusslande av livet, alla resor, tävlingar och gemenskapen med alla i sporten. F ramförallt saknar jag att ha ett KLART MÅL. Att VETA vad ”jag vill” . )

”Varför är du inte Elitidrottare längre”

Jadu. Va svarar man på det?

5 år av att höra att det aldrig kommer gå. år av att trots det kämpat mot att komma tillbaka. år av att hoppats.

Trots skada efter skada har jag fortsatt.

FRAMÅT. Mot drömmen.

Drömmen att bli elitidrottare igen.

Förra året blev jag det igen.

Elitidrottare.

Jag blev till och med EUROPAMÄSTARE .

Flera som sagt att det låter som en film.

O ja, visst gör det nästan det?

.

Men nu då?

Vill jag tillbaka?