Jag är så glad. Glad och sprallig i hela kroppen. Vill ni veta varför? Well isåfall är det bara att fortsätta läsa, hihi! Jag är nämligen påväg på roadtrip i Sverige med min familj. Kanske inte låter så värst speciellt, men anledningen till VARFÖR vi åker är desto mer speciell. I alla fall för mig. Vi ska åka på TÄVLING. Jag och mina föräldrar ska åka på tävling, en tävling där JAG ska tävla och de heja! Vad är det som är så speciellt med det kanske du tänker? ”Du har ju tävlat förut? ” O ja, jag har tävlat förut, men det är först nu som det känns som att det är PÅ RIKTIGT igen. Jag har liksom gått runt i min lilla bubbla, inte ”vågat” tro på att det händer, Inte ”vågat” tro att min kropp klarar av det, inte ”vågat” planera in tävlingar, inte ”vågat” säga till andra att jag ska tävla , jag har inte ”vågat” ha med mina föräldrar.... nej jag har inte ”vågat” tidigare. pga. rädslan för att min kropp INTE ska klara av det, och bli besviken. För i mitt huvud har det fortfarande känts så långt borta. Fortfarande känts som en dröm. En dröm som så många sa till mig aldrig skulle bli verklighet. En dröm som jag så länge kämpat för. En dröm som fick mig att övervinna min livs kamp. En dröm som tagit mig dit jag är idag. Nu känns det på riktigt. Nu börjar jag inse att detta faktiskt HÄNDER. Jag är elitidrottare igen. Jag är fullt kapabel till att tävla. Jag kan träna, jag kan springa, jag kan pusha min kropp. (Inte i samma mängd, utsträckning och till samma gräns som innan olyckan, men ändå... I’m more than happy with this level) The body is an amazing machine, take care of it Den här känslan är obeskrivlig. Drömmar går i uppfyllelse