Så konstigt. Det gick hur bra som helst igår. Var inga problem att vara tillbaka hemma hos mamma o pappa. Men idag, idag kom allt över mig. Alla minnen, all smärta, alla sömnlösa nätter, all ångest.... kampen. Allt det där hemska som ingen annan än mina närmsta sett. Den där mörka delen av mitt liv när jag varken visste ut eller in. Vem var jag? Vad skulle hända i framtiden? Skulle jag kunna gå, springa, träna igen? Detta är något jag kommer bära med mig föralltid.På både gott och ont. Det har format mig till den jag är idag. Jag är starkare än jag någonsin varit, jag ser livet från ett helt annat perspektiv. Jag tar vara på min tid och försöker ALLTID göra det bästa av den. Jag lever för att hjälpa, motivera och inspirera andra till att göra detsamma. Livet är en gåva och något som ingen borde ta för givet. ALLTING kan förändras från en dag till en annan. Det gjorde det för mig, för 4 år sen. Att jag tagit mig dit jag är idag är otroligt och mer än jag någonsin kunde drömma om när jag låg där helt hjälplös. Men idag blev det jobbigt. Behövde bara skriva av mig lite grann. O jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon annan därute. Det är okej att bli ledsen, livet går upp och ner. MEN vad som är viktigt är att hantera de ledsna känslorna och vända det till något positivt. Nu när jag sitter här på bussen påväg hem och har fått smälta känslorna som kom över mig aå känner jag bara tacksamhet. Jag är så otroligt tacksam att jag lever.